små saker

Vart ligger din baseline?
Vad sjutton är en baseline?
Jo men den där nivån dit du återvänder när du varit glad eller ledsen.. ett slags status quo.. fast ändå inte....

Jag tror jag har en ganska hög baseline alltså att jag i normala fall är en ganksa glad prick med många fel och brister. Jag är ganksa säker på att det finns små saker som gör mig lycklig, och helt säker på att det finns små saker som drar ner mig under ytan direkt. Att ofrivilligt stå utanför en grupp. Att förstå att någon jag ville skulle bry sig, inte bryr sig. Att det inte finns pennor och att det är mitt fel. Att vara sig själv men att inte räcka till. Att ha ett taköver huvudet men inte ett hem. Får mig att just nu inte känna mig hel, eller kankse inte ens halv. Ifråga sätter mina val... och mina tankebanor.... och min framtid. Kanske har det redan blivit februari för min del.... med den ursprungliga vår-deppen... vad vet jag... Men jag vet att de gula löven på hösten gör mig lycklig och det frusna vattnet på träden... små saker som gör livet lite vackrare att leva.Och jag vet att mina vänner gör världen till en underbar plats. Men idag fanns det en cirkel och jag var inte tillåten in i den.. och jag orkade inte brytabågen.

en liten insikt och längtan

När det blåser småspik utanför fönsterrutan.... och världen för en stund känns iskall och grå...
När solen gassar på världen innanför och utanför fasaden.. ochlivet känns varmt...
Då saknar jag någon att dela det med.

Hej krasch!

Hej verklighet!

Hej fötter på jorden!

Förvirrad värld, i en värld som borde vara trygg.

Men det är en värld, där människor bär kniv.

Där människor attackerar tillbaka innan efter

Utan att tänka

på någon annan än

sig själv.

Så sitter man i salen, med personer som får en att skratta. Runge-kutta, Romberg och Newton susar förbi likt skrämmande skuggor i ytterkanten av synfältet. Tenta närmar sig och var finns motivationen? inte i kaffe inte i blodet, ja egentligen ingenstans. Men jag måste måste måste.... Det värsta av allt är att ajg inte fattar något överhuvudtagen ( eller som jag en gång skrev über den Knopf genommen) Men bortser vi från tentor flytt och livet i allmänhet så är det bra =) otboll är bra även om jag var lite bitter igår... (tyskland vann tyvärr mot uruguay)

Over and out.

Fjäril

Fjäril som svävar där, hur väljer du bland de väldoftande blommor.

Hur vet du att det är dags att flyga från puppan.

När vet du att du valt rätt.

***

Fjäril som flyger där, du väljer aldrig en blomma du älskar.

Hur kan du välja att älska alla blommor.

När vet du att du ska lämna.

***

Fjäril, som älskar, du som älskar, sårar alla blommor du möter.

Varför gjorde du det valet.

Var det ens ditt val.

***

Fjäril, som svävar där, dömd är du att evigt älska, evigt såra.

Alla som kommer i din väg.

Allt du alltid lämnar.

Kankse är jag en fjäril, för sökande för att kunna stanna, och uppskatta det jag har.

Men, blir jag en fjäril när den kläcks i tanken, eller när den fladdrar i magen?

Till Du,

Fly medan du kan, innan du blir en blomma på min äng för mig att älska och att såra.

Jag trodde inte, eller jag visste inte vad smärta var,

förrän nu.

När du tror att människor faktiskt bryr sig,

men inte nu.

När regnet smattrar från en blå himmel och jag tänker,

igår idag imorgon,

Är inte en annan dag.

Förrän nu.

Humanus gnaritas

Vi befinner oss i mitten av västergötland, ett bördigt område i ett land kallat Sverige. Just för tillfället befinner sig en mänsklig underart nämnligen Homo sapiens gnaritas i en väldigt fartfylld period då deras avkommor skall genom gå en bedömning för att passera vidare i livet.

Just denna tiden är en stressande period för både äldre och yngre individer då de ständigt gör undersökningarna under tidspressat schema. För de unga gnaritas är bedömningarna viktiga för deras framtid och för hur väl de ska bli emottagna avövriga indiver i Homo sapiens-gruppen. Homo sapiens gnaritas går sedan under de kalla och regniga sommar perioderna i ide, för att sedan återigen vakna med höststormarna. För andra Humanus-individer verkar gnaritas under perioden maj-juni vara en oerhört självupptagen och ignorant art, som endast bryr sig om sig själva. Faktum är att det i vissa studier har visats att Homo sapiens gnaritas under perioden maj-juni inte orkar bry sig om något annat än just sig själva då all energi läggs på bedömningen. Dock har andra Homo sapiensväldigt svårt att förstå detta, då de sällan utsätts för denna typ av bedömningspress.

Därav vill jag be om ursäkt (eller förklara för alla mina Homo sapiens vänner) att jag en Homo sapiens-gnaritas för tillfället inte har mer tid än för mig själv. ( men hur har jag då tid här?) Jo det har jag faktiskt några sms, och msn ljud att tacka för, och upprörda känslor hos någon Homo sapiens. Och NEJ jag ignorerar er inte, eller jo det gör jag, men det handlar om att jag inte orkar just nu i den utsträckning jag skulle kunna orka. Just nu är jag en Homo sapiens gnaritas som lägger mer än 100% på sina unga adepter och på bedömningsprocessen. Så ledsen, men det är antingen att skita i det och dra, eller skita i det och acceptera. Som sagt jag återvänder senast med höstvindarna, om inte redan i den kalla och regninga Juni.


(Slår du upp gnaritas i ordlistan bör du finna ordet kunskap)

Vågen

Någonstans i världen, i ekosystemet, i biotopen.... ja jag kan fortsätta att rabbla upp många begrepp här, men vad gör det för nytta.... Vi nöjer oss med ekosystemet, eftersom betraktaren själv bestämmer storleken på det.

I varje ekosystem, finns det en harmoni. En sorts balans som hela tiden vill bevaras. Ibland sker det rubbningar i ekosystemet, som påverkar olika mycket. En gång kanske det inte förändras så mycket, för att vid nästa störning rubbas mer men snart återgå till den ursprungliga balansen (för den nyfikne kallas detta för resiliens). Stundom sker det en så pass kraftig störning att hela balansen rubbas, harmonin försvinner för ett tag, för att sedan återfinna sig igen men i en annan form. En ny balans har bildats (här kan man fråga sig till vilket värde? och till vilket värde för vem då? ). Människa är en del av detta system, och en del av denna harmoni ( hur mycket vi än vill ställa oss utanför som något "onaturligt"). Och när jag satt vid köksbordet idag, mittemot min kära mormor, och funderade på livet, slog det mig att i lördags lämnade en människa plats åt en ny som föddes idag, för att harmonin i systemet ska behållas. Kankse är det konstigt att tänka så, men visst är det lite som en våg. Jämvikt, är något vi strävar efter, och så även ett ekosystem såväl litet som stort.

För att ge denna blogg lite jämvikt, och en mer neutral harmoni, kommer det två positiva nyheter;

1. En bebis föddes idag in i vår familj.

2. En jobbintervju stundar.

Håll balansen!

OaO

J

Hej och välkommen till den oerhört deprimerande bloggen.... skulle jag kunna inleda kvällens inlägg med, och visst gjorde jag det också. Den inledningen är ungefär lika smart som att inleda ett tal med; som de gamla grekerna.... Men å andra sidan är jag antagligen inte hälften så smart eller hälften så galen som någon av de där kända gamla grekerna...

Jag satt i vagn 12 säte 66 på ett tåg riktning karlstad idag. Tåget stannade strax utan för Göteborg, för att invänta ett mötande godståg. Solen var på väg ned, det var så vackert så rätt. Tyvärr kändes det helt fel att lämna det. Jag hoppas, hoppas hoppas och kniper i kors med tårna att det inte innebär att jag vill flytta dit. Vackert, trevligt, men stort och mycket folk. Att försöka ta sig fram emot kompassen iförd full packning vid fyra tiden, är ungefär lika trevligt som att åka tåg i tokyo i rusningstrafik, utan packning, (tro mig med packning är det 100 ggr värre). Sen rullade tåget vidare, med sina små ryckningar vidare uppåt förbi trollhättan. Ett hackigt samtal via telefonen, då täckningen är obefintlig på många ställen. Ett något skamfilat humör, som inte blev bättre vid avstigningen i Karlstad. Tar mig hem, och här är jag nu... Kraschad på soffan. Varför? För jag har insett att det är dags att lämna detta bakom sig... tyvärr inte direkt. Jag tycker inte om utdragna farväl, men det är just det som det blir. Ett farväl, till mycket skratt, mycket gråt, och faktiskt den bästa tiden i mitt liv (so far). Det var här allt hände, här som all historia skrevs. Allt tack vare underbara vänner.

Kankse borde jag ringa till personen som får mig att längta bort här i från, för visst är det väl så, att det finns något som drar mig bort. Men den sover, är trött, och sliten efter en lång vecka, och ska inte behöva tynga sitt sinne med sådant här tjafs. Kanske skulle den göra det ändå, men inte så länge mitt samvete får bestämma. Då nöjer jag mig att klaga lite här, över gamla greker, historia och avsluta allt med krasch i sängen.

OaO
J

... ...to be continued

Känns som det är dags att packa ihop, och försvinna bort. Fly till något nytt, till något annat. Till någonstans där ingen bryr sig, och där man inte tror att någon bryr sig. Kanske har jag gjort mitt här... just nu är det tomt.

Ljusen på bordet håller på att brinna ned, sista zooapan har svalt, och smaken dröjer sig kvar på tungan. Kemiskt. Imorgon är det en ny dag, och sista kapitlet på den här veckan. På måndag kryper den nya verkligheten upp bakifrån och kramar livet ur en långsamt. Samtidigt springer en gröngubbe runt och skriker hysteriskt "fast här, fast här, alltid fast här". Det är farligt att stanna, saker och ting hinner ikapp en då. Står med fötterna i två verkligheter som glider ifrån varandra. Det som varit och det som kommer.

bla bla bla...och en nypa otur

Det gör ont bara för att det kan göra det... ...

Ô Ô

Lämnar för att jag måste, inte för att jag vill... ...

U

Missar med få minuter något som saknas... ...

****
* *

Hej då världen,

vi ses om en vecka.

Ps. man kan ju nästan tro att det är februari... ... ds.