trööttaa morgonfunderingar

När regnet smattrar mot rutan, ochden friska doften av regn smyger sig in genom springan i fönstret. Då är det mysigt.
När stålmannen eller robin, lovar att skydda dig mot åskan, då är det tryggt.

Jag sa att jag inte skulle bli kär... men ack vad fel jag har... nog är jag kär alltid.
Kär i livet igen, kär i mina underbara vänner.. och i känslan att få sova själv, och att faktiskt inte få sova alls. Men mer kär än så vägrar jag att bli.... men men nu ska jag ta tag i min ena kärleks känsla och faktiskt sova själv... helt själv.

Ung, Dum, men Gudars vad härligt det är. Men jag tror att det sitter någon någonstans och driver med mig. Känslan att det är toppen, blandas med skulden, eller prydheten eller alltihopa på en gång. Det är underbart att inte få sova, för att ngn ligger och krafsar en på ryggen... iaf den första och andra timmen. Sen när man försöker smita undan, kommer den en arm och säger " hörre du du, vart tror du att du är på väg?" "stanna kvar här nu".... Det är oxå härligt, de första gångerna. Men när klockanbörjar ticka iväg, en flygel väntar på morgonen, och du börjar inse; "GOOD BYE SÖMN".... så är det fortfarande härligt, men betydligt mindre, och väldigt mycket mer frustrerande.

Men men, låt mig få vara ung och dum ett tag till, och för sjutton gubbar... låt det inte gå för långt, på något plan någonsin..... ;P

ett avslut eller en början? Ett beslut eller lösa funderingar? Kanske både ock

Jag tror att det är bestämt nu. Förvarning, för att se vad som sedan händer. Men någonstans vet jag, det är redan kört. Jag vete dessutom att mycket av det felet faktiskt ligger hos mig. För jag var inte redo från början, och visste att det skulle komma ikapp mig. Sen har väl inte vissa andra saker hjälpt till på traven åt det positiva hållet. Men det här kommer att göra ont, speciellt om det går som jag tror att det kommer att göra; Fullkomligt åt fanders!
Gör det inte det; så kommer lilla jag antaglien ändå gå runt och ha ont, och tänka på varför jag valde att göra som jag gjorde, istället för det andra alternativet. För innerst inne kommer jag veta att det verkliga jag egentligen inte duger, utan det är den förändrade lillstrumpa som äger makten över ditt hjärta. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna nå formen som lillstrumpa. Antagligen inte. Så i slutändan kommer både jag och du gå runt och vara två bittra själar i en värld som behöver mer kärlek, och mindre bitterhet. Kankse har jag redan bestämt mig, utan hänsyn till andra tankar som må finnas. Jag ber om ursäkt för ev. överkörande. Men jag vet inte vad som är in och jag vet inte vad som är ut. Helt ärligt, vet jag inte om jag vet vem jag är heller. Tror jag tappade bort en bit av det på vägen, och jag insåg det inte förrän nu. På tok försent. Förlåt.

Pirrelipirr

Det är vår, både inne och ute. Rastlösheten har innfunnit sig, och en längtan efter frihet på alla plan lika så. Det pirrar ända ner i stortån, och något säger mig, att det är bra, men dumt. Kankse råder en låååång promenad bot på det hela.. kanske förvärrar det saken. Vad vet jag? Men sitta instängd i sitt skyffe, ooch inte släppa ut själen, det kan inte bli värre än det i vilket fall...

Jag är en snurrig person.... som umgås med mer eller mindre likvärdigt snurriga personer, i en snurrig värld. Kan det bli mer underbart?

Dumtidumtidumt

Seriöst duuuuuuuuuuuuuuuumt, Skuuuuuuuuuuuuuuuuuuumt, Skooooooooooooooooooooj men jävligt DUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUMT.

(sluta få mig må så bra, ni vet vilka ni är, det blir ju bara förvirrande :P )

Hemlängtan från Hemma

Jag ligger i min säng, som inte är min. Jag är i mitt hem som idag inte känns som mitt. Jag längtar bort från hemmet, till mitt hem. Det känns fel att faktiskt vara här. Och det känns fel att faktiskt känna så. Jag saknar mina vänner, biljardkvällar, danskvällar, Lindyhopp, buggen. Jag saknar att kunna jävlas med kompisar och sedan dela skrattet med dem. Jag saknar att morra vid flygeln... Helt enkelt jag saknar den delen av mig.. för den finns inte här, eftersom ingen av er finns här. Här har jag mina underbara promenader med min vän, men jag skulle vilja ha er alla här. Jag saknar att få vara hemma.

gammal hundleksak

Det finns tre bokstäver i vårt alfabet, som tillsammans verkar vara ett av de svåraste orden at säga. Hur svårt kan det vara att ägna 30 sekunder, eller 5 minuter, till att skicka iväg ett Hej. Men tydligen så är inte en bortvald gammal hundleksak något man kan offra tre bokstäver på, speciellt inte när den nya hundleksaken lockar. Bittert nog är det så, att när den nya hundleksaken väl försvinner, då finns den gamla där för att trösta. Tänk på det innan den gamla helt slängs bort. Helt ärligt. Jag vet intenär sopgubben kommer och tömmer tunnan nästa gång. Och det vet inte du heller.

Några sena funderingar kring liv, vår och rosa

SÅ där, nu har klockan dragit väg över ett... och lilla jag liggervaken och filosoferar om livet. Jag insåg idaghur härligt det faktiskt är att vara förvirrad tillsammans med någon. Inte för att det ger någon klarhet i dimman, utan mer för att vi kna skratta åt varandras förvirring. En annan god sak, är väl ändock, om den inte endast är positiv,att när jaag inte är helt ärlig, så märker den andra förvirrade personen det så väl. Och när det till och med märks över telefonen, då börjar det nästan gå för långt.

Men en sak har jag bestämt mig för. Det är vår,imorgon är det kryssning, och jag ska inte tänka på något mystiskt förvirrande överhuvudtaget, och bara hoppas att jag inte blir merförvirrad än vad jag redan är.

Sen längtar jag efter att min lille gubbe ska komma hem, så dimman lättar en aning.

Men men det händer mycket skumma saker i en trötters förvirrad värld. Speciellt när det är vår, och världen går lite mini lite åt rosa, varesig du vill eller ej.

Sov gott lilla värld

Jag borde väl egentligen nana, sussa och snarka. För trött för att läsa, men för pigg för att sova.
Det känns som om det är lite mycket nu, som bara smyger sig upp runt om en, och bara väntar på rätt tillfälle att bara kasta sig över mig. Dra mig i nosen, och skrika woho där fick jag dig allt.
Böckerna som ska läsas kommer säkert trilla ner från golvet och slå mig i huvudet, för att sedan lägga sig uppslagna som en evig påminnelse om allt man skulle gjort, men aldrig gjorde. Papprena kommer föröka sig med en bakteries hastighet, och snart täcka hela min lägenhet och göra den obebolig. Det är då jag flyttar in på biblioteket, stannar där tills sena kvällen, i rummet vi kallar BUNKERn.

Sov nu så gott lilla värld. Kllockan ringer på tok för tidigt idag.