Hej och välkommen till den oerhört deprimerande bloggen.... skulle jag kunna inleda kvällens inlägg med, och visst gjorde jag det också. Den inledningen är ungefär lika smart som att inleda ett tal med; som de gamla grekerna.... Men å andra sidan är jag antagligen inte hälften så smart eller hälften så galen som någon av de där kända gamla grekerna...

Jag satt i vagn 12 säte 66 på ett tåg riktning karlstad idag. Tåget stannade strax utan för Göteborg, för att invänta ett mötande godståg. Solen var på väg ned, det var så vackert så rätt. Tyvärr kändes det helt fel att lämna det. Jag hoppas, hoppas hoppas och kniper i kors med tårna att det inte innebär att jag vill flytta dit. Vackert, trevligt, men stort och mycket folk. Att försöka ta sig fram emot kompassen iförd full packning vid fyra tiden, är ungefär lika trevligt som att åka tåg i tokyo i rusningstrafik, utan packning, (tro mig med packning är det 100 ggr värre). Sen rullade tåget vidare, med sina små ryckningar vidare uppåt förbi trollhättan. Ett hackigt samtal via telefonen, då täckningen är obefintlig på många ställen. Ett något skamfilat humör, som inte blev bättre vid avstigningen i Karlstad. Tar mig hem, och här är jag nu... Kraschad på soffan. Varför? För jag har insett att det är dags att lämna detta bakom sig... tyvärr inte direkt. Jag tycker inte om utdragna farväl, men det är just det som det blir. Ett farväl, till mycket skratt, mycket gråt, och faktiskt den bästa tiden i mitt liv (so far). Det var här allt hände, här som all historia skrevs. Allt tack vare underbara vänner.

Kankse borde jag ringa till personen som får mig att längta bort här i från, för visst är det väl så, att det finns något som drar mig bort. Men den sover, är trött, och sliten efter en lång vecka, och ska inte behöva tynga sitt sinne med sådant här tjafs. Kanske skulle den göra det ändå, men inte så länge mitt samvete får bestämma. Då nöjer jag mig att klaga lite här, över gamla greker, historia och avsluta allt med krasch i sängen.

OaO
J