Det känns som det hålller på att försvinna ur mina händer, makten att faktiskt göra något. Jag gillar det inte, och det är dumt att det händer. Vi ses för ofta, det är ju nästan som om man vore ett par, fast det är vi inte. Inte på långa vägar. Så varför kommer då den här panikkänslan efter varje gång. Är det för att någon annan än mig själv har mer makt över mig. Det gör inget att du lyfter mig, jag litar på att inget kommer att hända och att du kommer sätta ner migpå marken igen, förr eller senare. Jag har aldrig låltit någon lyfta mig tidigare, och de gångerna det ändå hänt, har jag inte kunnat släppa kontrollen. Men nu kan jag. Nu. varför Nu och inte Då. Och varför Du och inte dem.
Jag känner igen mönstret och jag gillar det inte. Men ändå så älskar jag det. Jag vet att det finns andra som skulle mörda för att vara där jag är, och ha det jag har. Men än så länge vet inget.

Jag ska inte bli kär, bara i situationen, vad situationen gör med mig, och i LIVET.